Sofia

"Ingen fattar, ingen förstår
hur jag nu egentligen mår.
Att jämt stå ut med
blickar av hat
eller låta avundsjukan
skapa elakt prat.
Jag vänder mig till Dig,
som ej längre finns
och hoppas till grunden,
att Du mig minns"

Denna dikt skrev jag 17 maj 2006. Jag tyckte allting var ett helvete, och det var Du som fick mig att känna så. För Du utsatte mig för så himla mycket. Det du sa, det du gjorde, mot mig, mina vänner och min familj. Du har gjort djupa sår i mig och det är knappt så jag kan skriva det här utan att darra som ett asplöv. Det jag nu får veta är, att Du egentligen bryr dig. Att du ångrar dig. Att du inte var man nog att säga till dina kompisar som hånade mig. Som skrek efter mig i skolan varje dag. Som trakasserade mig på internet varje kväll. "Vi ska göra så att Sofia inte vill gå till skolan". Och det gjorde ni. Men jag gick dit ändå. 

Och här är jag idag. That don't kill me can only make me stronger.