Nu vill jag bara vara hemma
Jag är 19 år. Fyller 20 i juli. Och jag är stressad. Inte ens 20 år fyllda - och jag känner en bubblande känsla av obehag i bröstet när jag tänker på vad jag ska göra med mitt liv. En bubblande känsla av stress.
De som är äldre och som läser detta inlägget tänker kanske något i stil med "Åååh, du har ju hela livet framför dig. Ta det lugnt, njut, lev!" eller "med dina betyg ordnar allt sig. Det löser sig, ska du se, du kommer lyckas vad du än gör!"
Och jag vet. Jag har hela livet framför mig. Jag är ung nu, jag ska leva, njuta av livet, vara galen, hitta på roliga saker, osv. Jag är blott 20 år och har ingen anledning till att känna mig stressad.
Men ändå gör jag det. För det är så himla mycket jag vill. Så himla mycket jag känner att "man ska göra" innan man slår sig till ro med jobb, hus, familj, bil och allt det där.
Jag vill resa. Men var? Med vem? Hur? Jag vill jobba. Var? Som vad? När? Hur länge? Jag vill studera. Till vad? Vad vill jag bli? Vad ska jag läsa? Hur länge? Jag vill göra karriär. Inom vad? Hur? Var? När?
Det är en himla massa frågor som är omöjliga att besvara just nu. Jag anar att jag måste låta tiden gå, för svaren kommer så småningom. Men när jag sitter här, i Freiburg, och när vi inte gör mycket om dagarna, är det lätt att låta tankarna glida iväg för mycket. Jag vet inte alls vad jag vill. Jag vet inte ens vad jag inte vill.
Jag vet bara att jag är trött på Tyskland nu. Bara en månad kvar, tänker nån. Men det är just under denna månad som allt roligt hemma händer. Siesta och tyringedagarna, grillkvällar och vårkänslor, studenten och glädjen. Det är NU jag vill vara hemma i Tyringe och vara med om allt detta. Det är inte nu jag vill sitta i Freiburg och få tiden att gå.
I höst, däremot. När den gråa vardagen kommer åter, när mörkret faller - det är då jag vill ifrån. Det är då jag kommer att börja klättra på väggarna av tristess.
Men nu... Nu vill jag bara vara hemma.
2 0 0 8
Idag är det näst sista dagen av 2008, mitt favorit år. För det har varit mitt år det här. Min revanch.
Österrike i början av året satte ribban. Det var verkligen en fantastisk resa. Att äntligen få åka skidor igen, och att få göra det tillsammans med Ebba! Riktigt roligt hade vi tjejer nere i Alperna - vi fick ofrivilligt besök första natten (en gubbe som knackade på vårt fönster och ville komma in), vi åkte ner till byn och kollade läget, vi kastade korvar i liften (favorit i repris), vi hängde med grabbarna ner till dalen för att partaja och dansa, och mycket mer!
Vårterminen i trean är ju fantastiskt. Något som alla gymnasister kommer att få känna av. Att få gå på moln lätta som fjädrar, och veta att man snart är fri. Fri att göra som man vill. Och när själva dagen kommer sen - när man står på flaken och sjunger att vi minsann också har tagit studenten nu, och då alla ettor och tvåor himlar med ögonen då de menar att de inte ska vara så gapiga och pinsamma som studenterna, trots att de om ett par år kommer att skrika lika högt av glädje, för att de också är fria. Studenten är och förblir fantastisk! Känner lite avundsjuka för de som har den framför sig just nu. De som just ska påbörja den termin av glädje och förväntan som vårterminen i trean faktiskt är. Ta vara på den tiden, för den kommer aldrig igen!
Efter härliga studenttider väntade en sommar full av skratt och påhitt på Daggans i Hällevik. För visst hade vi kul? Ett så underbart gäng av olika människor blev en så lyckad kombination. Vi skrattade mycket på jobbet, skrev ner tabbar på lappar, pratade om våra gäster, skrattade år band som seriöst trodde att de var bra när motsatsen snarare skulle beskrivit dem bättre (nämner inga namn), dansade till jazzens glädjetoner på den årliga tradjazz-festivalen, hade personalfester, plankade in på hälleviksbadet mitt i natten och mycket, mycket mer! En riktigt lyckad sommar!
Resan till Kreta är också något jag kommer att minnas. Det var min första resa utomlands utan föräldrarna och det var så mysigt och roligt som en resa tillsammans med pojkvännen ska vara! Dessutom hade ingen av oss varit på Kreta innan vilket gjorde oss båda lite ovana och nyfikna. Och maten sen -Tsatsiki är ju det bästa av två världar!
Jag, Johanna och Ebba packade i mitten på augusti resväskorna och begav oss till vår älskade huvudstad. Främsta målet med resan var... shopping! Det uppnåde vi utan tvekan. Vi köpte på oss nödvändiga (och onödiga) saker i massor och jämförde varandras inköp. Sedan gick vi på bio och på the Voice concert i kungsträdgården. När Johanna och Ebba skulle bege sig hemåt, stack jag norrut för att ta farväl av Ante, innan jag begav mig till Freiburg.
Det var mycket att fixa när jag kommit hem från min lilla Sverige-trip. Studentkort skulle beställas, biljett skulle bokas, farväl av en massa vänner var planerat liksom växling av pengar och annat sådant som hör utlandsvistelser till. Efter det satte jag mig (enormt sliten efter gårdagens avskedsfest hos Josse) på tåget i Köpenhamn, som tog mig och mamma till Freiburg, där jag kom att spendera de närmaste fyra månaderna. Otroligt givande!
Jag och Amelie blev ganska snabbt "upptäckta" på en nattklubb av en kvinna som hade en modellagentur. Kort där efter fick vi emails och tider för "catwalksträning". Jag och Amelie hade otroligt kul under den här perioden, med eller utan de andra modellerna. Vi fick möjligheter att åka på turné i Tyskland, att gå modevisning i underkläder samt att gå på flotta biopremiärer. Tyvärr visade det sig att just denna agentur inte var hundra procent ärliga mot oss, vilket gjorde att jag tackade nej till det kontrakt jag och Amelie blev erbjudna efter hårshowen. Men modellperioden i mitt liv var trots ytligheter och falskhet underbart skoj, i Amelies sällskap.
Resor till Strassbourg och Basel, kockdueller, mysiga julmarknader, temafester och en massa annat skoj. Det är min Freiburgvistelse, det. Är ni sugna på att åka utomlands, gör det! Bara dessa fyra månader i Freiburg (som inte är jättelångt hemifrån om man tänker efter) har varit otroligt givande för mig. Man stärks verkligen i sig själv och lär känna sig i oanade situationer. Dessutom träffar man en massa olika människor från överallt.
Och nu har jag firat jul hemma med familjen, och nyår står för dörren. Jag ska välkomna 2009 med glädje, och hoppas att det blir bättre än 2008, trots att det kommer att bli svårt.
2009 here we come!
Fantastiska tider!
Vi är vackra
Hamnade på Blondinbellas blogg idag, där jag fastnade för ett inlägg där hon lagt upp en fin bild på sig själv och skrivit: "Jag är sjukt vacker". Jag kunde inte låta bli att kolla på de kommentarer hon fått på detta inlägg, och det såg ut precis som jag trott. Mer än hälften av de hundrasextio som kommenterat var tjejer som skrev meningar i stil med "du är inte så sjukt vacker, du är vanligt söt bara, inget mer" eller "var tog ödmjukheten vägen, man ska inte ha så bra självförtroende" eller "du är inte vacker, du är ful, du har dålig självkänsla, därför måste du bevisa för alla hur vacker du tror att du är".
Okej. Ta ett djupt andetag nu. Såja. Jag blir så sjukt irriterad på sådant här. För samtidigt som vi hela tiden uppmanas att tycka om oss själva - i TV-program, på föreläsningar, i tidningar eller av nära och kära - samtidigt väljer vi att trycka ner andra. Tycker Blondinbella att hon är vacker är det ju hennes ensak, det är ju inget som gör mig fulare och mindre värd på något sätt.
Vi behöver lära oss mer om självförtroende och självkänsla. För det är där det ligger. Brist på det är anledningen till att tjejer tittar i skolkatalogen och bedömer andra tjejers utseenden för att om möjligt hitta något fel. Sminkar man inte sig för mycket, är det längden det är fel på. Eller brösten. Eller finnarna. Ja, ni fattar grejen. Tänk om alla kunde lägga upp en bild på sig själva på nätet och skriva "Jag är vacker" under, utan att mötas av kommentarer som "Nej, det är du inte alls."
Tror ni det skulle funkat? Kom igen! Klart det skulle gå!
Durch die Nacht und das dichte Geäst, damit du keine Ängste mehr kennst.
Lika viktigt som det är att be om förlåtelse, lika viktigt är det att förlåta. Så känner jag just nu. Jag vill att ni alla ska veta att jag älskar er, vad som än händer. Jag vill att alla ska må bra, även om jag förstår att det kanske inte är så lätt alla gånger. Och om det hjälper - vilket det kanske inte gör just nu - så ville jag bara säga att jag mår bra. Att jag inte är arg eller sur eller ledsen. Jag mår bra. Men det vill jag ju att alla ska göra...
...
Idag är jag fortfarande trött. Vi skulle berätta om vår projektarbetesidé på Landeskunden och jag måste erkänna att jag var smått nervös för hur Thomas Bauer skulle reagera på min och Saras idé, om ett salladsföretag som månar om studenters hälsa. Men han tyckte att det lät skitbra, och ville verkligen läsa resultatet när vi blir klara. I övrigt var lektionen grymt tråkig. Jag och Amelie satt och ritade av våra manliga modellkolleger. Vi har smeknamn på alla, såsom "indianen", "fisken", "fyrkanten", "slisket" med mera, med mera. Så kul har vi, och vet ni vad det bästa är? Ingen fattar vad vi säger!
När jag kom ut ur skolan stod Josip och Stevi där och väntade på spårvagnen. Jag och Amelie stod och skrattade med dem ett tag, och vi fick inbjudningarna till den stora stundentfesten som äger rum på Torsdag, på Kagan (var annars?). Jag längtar dit som bara den, då ska jag ha kul och jag ska vara snygg. Jahajäklar vad snygg jag ska va. Och dansa ska jag! Köpte sedan presenter till Gums, hon fyller år imorgon. Jag tror hon blir glad faktiskt. Jag hoppas det :-). Förresten; grattis kusin Wilhelm!
Jag vill inget hellre än att vara hos dig min älskade syster. ♥
Jag tänker vänta till dimman lättar
Jag älskar dig. Samtidigt känns detta som det bästa för oss. Jag tror på kärleken och jag tror på oss. På dig och mig. Det kommer bli vi. Jag vet det. Men jag befinner mig i ett tillstånd av dimma. En tjock, vit dimma som jag inte kan se igenom. Jag kan inte se dig. Jag är förvirrad. Men jag tror på oss. Och jag tänker vänta till dimman lättar. För då kan jag äntligen se dig igen.
Jag valde Tyskland
Jag hade väldigt svårt att bestämma mig om vad jag skulle göra när jag tagit studenten, men en sak var säker: förr eller senare skulle jag utomlands. Och jag skulle ge mig sören på att lära mig de språk jag kämpat med i gymnasiet - något sånär flytande. Det fanns en tysk-kurs via Uppsala universitet som lästes i Freiburg och som dessutom är gratis som då väckte mitt intresse. Det visade sig snart att Freiburg ligger längst ner vid franska och schweiziska gränsen och att jag endast har 3,5 timmar till Paris och Milano.
Jag börjar faktiskt tröttna på hånskratt eller repliker i stil med "nej men Sofia, VARFÖR ska du göra det?". Varför inte? Vad gör ni egetligen? Jag har kommit ifrån en skitstad som Hässleholm och det är en lättnad nog kan jag säga. Låt mig göra mitt och sköt ert (de flesta som säger det är kvar hemma i Sverige). Jag är bara 19 år och mina glassiga (?) resor till USA, Thailand, Kina och Australien bara väntar på mig. Men först ska jag utforska Europa och lära mig tyska. Låt mig göra det. För trots att jag saknar min pojkvän, familjen och vännerna så är här faktiskt grymt kul, ni skulle bara veta!
that don't kill me can only make me stronger
hur jag nu egentligen mår.
Att jämt stå ut med
blickar av hat
eller låta avundsjukan
skapa elakt prat.
Jag vänder mig till Dig,
som ej längre finns
och hoppas till grunden,
att Du mig minns"
Denna dikt skrev jag 17 maj 2006. Jag tyckte allting var ett helvete, och det var Du som fick mig att känna så. För Du utsatte mig för så himla mycket. Det du sa, det du gjorde, mot mig, mina vänner och min familj. Du har gjort djupa sår i mig och det är knappt så jag kan skriva det här utan att darra som ett asplöv. Det jag nu får veta är, att Du egentligen bryr dig. Att du ångrar dig. Att du inte var man nog att säga till dina kompisar som hånade mig. Som skrek efter mig i skolan varje dag. Som trakasserade mig på internet varje kväll. "Vi ska göra så att Sofia inte vill gå till skolan". Och det gjorde ni. Men jag gick dit ändå.
Och här är jag idag. That don't kill me can only make me stronger.
