Sofia

Jag har kämpat i flera år med att bygga upp mig själv. Återställa de ärr vissa människor givit mig. Varenda liten del av mig själv har jag själv lyft upp. Det känns så längesedan jag gick på Freiburgs gator i takt till glad musik och tänkte; vad lycklig jag är, inte ens den tyngsta stenen kan trycka ner mig nu. Men som en kraftig jordbävning är jag nere på noll igen. Eller är jag det? Jag vet inte. Jag orkar inte bry mig.

Idag är jag fortfarande trött. Vi skulle berätta om vår projektarbetesidé på Landeskunden och jag måste erkänna att jag var smått nervös för hur Thomas Bauer skulle reagera på min och Saras idé, om ett salladsföretag som månar om studenters hälsa. Men han tyckte att det lät skitbra, och ville verkligen läsa resultatet när vi blir klara. I övrigt var lektionen grymt tråkig. Jag och Amelie satt och ritade av våra manliga modellkolleger. Vi har smeknamn på alla, såsom "indianen", "fisken", "fyrkanten", "slisket" med mera, med mera. Så kul har vi, och vet ni vad det bästa är? Ingen fattar vad vi säger!

När jag kom ut ur skolan stod Josip och Stevi där och väntade på spårvagnen. Jag och Amelie stod och skrattade med dem ett tag, och vi fick inbjudningarna till den stora stundentfesten som äger rum på Torsdag, på Kagan (var annars?). Jag längtar dit som bara den, då ska jag ha kul och jag ska vara snygg. Jahajäklar vad snygg jag ska va. Och dansa ska jag! Köpte sedan presenter till Gums, hon fyller år imorgon. Jag tror hon blir glad faktiskt. Jag hoppas det :-). Förresten; grattis kusin Wilhelm!

Jag vill inget hellre än att vara hos dig min älskade syster.  ♥