Sofia

Det började som en helt vanlig tisdag. Solens strålar letade sig genom den tunna gardinen i sovrummet, jag hörde tants tunga steg i hallen och dörren som slogs igen.

Plötsligt inser jag, efter ett slag i magen, att det är min sista dag. Att jag ska ta tåget hem ikväll. Att, som John så vackert sa igår; en era har förpassats.

Nåja, riktigt så dramatiskt är det kanske inte. De flesta klassisar kommer att hålla sig i, eller i närheten av Uppsala. Så det blir till att åka dit en vända (eller två?) i höst.

Nu lämnar jag Tyskland, vilket betyder:

... att jag kan köpa lösgodis

... att jag kan äta kött och att det finns plats till mat i kylskåpet

... att det är kallare i Sverige

... att jag kan handla och ta tid på mig, och dessutom ALLTID ha tillgång till korg

... att jag inte behöver tänka ut vad jag ska fråga en expedit, innan jag frågar henne

... att jag får en skön säng

... att jag inte får handla alkohol (på en månad, hehe)

... att jag kan gå i klädbutiker som inte heter H&M och faktiskt hitta plagg som är snygga

... att jag kan inspireras av människors klädstil på stan

... att ingen kommer säga hejdå när jag lämnar en hiss fylld med människor

... att ingen med förundrad stämma kommer fråga vad jag pratar för språk på straban

... att jag inte kan prata högt om allt möjligt, var som helst, utan att nån förstår

... att jag kan ringa, sms:a och besöka vänner och familj utan att betala en förmögenhet

... att jag bara behöver använda en mobiltelefon

... att jag får lite rutiner i vardagen (nie mehr ledighet)

... att det blir myyyycket dyrare att gå ut och äta. Spaghetti carbonara för 2,50 €, anyone?

... att läsk inte längre kommer att vara dyrare än öl

... att jag äntligen får prata med skåningar och att ingen kommer härma min dialekt!

... att utekvällarna kommer bli mycket dyrare

... plus mycket, mycket mer. Good bye for now, Freiburg!