Sofia

Jag tänkte skriva lite hur jag känner just nu.

Jag är 19 år. Fyller 20 i juli. Och jag är stressad. Inte ens 20 år fyllda - och jag känner en bubblande känsla av obehag i bröstet när jag tänker på vad jag ska göra med mitt liv. En bubblande känsla av stress.

De som är äldre och som läser detta inlägget tänker kanske något i stil med "Åååh, du har ju hela livet framför dig. Ta det lugnt, njut, lev!" eller "med dina betyg ordnar allt sig. Det löser sig, ska du se, du kommer lyckas vad du än gör!"

Och jag vet. Jag har hela livet framför mig. Jag är ung nu, jag ska leva, njuta av livet, vara galen, hitta på roliga saker, osv. Jag är blott 20 år och har ingen anledning till att känna mig stressad.

Men ändå gör jag det. För det är så himla mycket jag vill. Så himla mycket jag känner att "man ska göra" innan man slår sig till ro med jobb, hus, familj, bil och allt det där.

Jag vill resa. Men var? Med vem? Hur? Jag vill jobba. Var? Som vad? När? Hur länge? Jag vill studera. Till vad? Vad vill jag bli? Vad ska jag läsa? Hur länge? Jag vill göra karriär. Inom vad? Hur? Var? När?

Det är en himla massa frågor som är omöjliga att besvara just nu. Jag anar att jag måste låta tiden gå, för svaren kommer så småningom. Men när jag sitter här, i Freiburg, och när vi inte gör mycket om dagarna, är det lätt att låta tankarna glida iväg för mycket. Jag vet inte alls vad jag vill. Jag vet inte ens vad jag inte vill.

Jag vet bara att jag är trött på Tyskland nu. Bara en månad kvar, tänker nån. Men det är just under denna månad som allt roligt hemma händer. Siesta och tyringedagarna, grillkvällar och vårkänslor, studenten och glädjen. Det är NU jag vill vara hemma i Tyringe och vara med om allt detta. Det är inte nu jag vill sitta i Freiburg och få tiden att gå.

I höst, däremot. När den gråa vardagen kommer åter, när mörkret faller - det är då jag vill ifrån. Det är då jag kommer att börja klättra på väggarna av tristess.

Men nu... Nu vill jag bara vara hemma.