Cu Chi Tunnels
Efter ett antal strömavbrott på hotellet idag och inatt är strömmen nu äntligen tillbaka. Vi har tagit fem minuter på den lilla visaren och vaknat alldeles klibbiga av svett eftersom AC:n inte fungerat.
Nåja. Idag åkte vi på utflykt till Cu Chi tunnels. Vi blev upphämtade utanför hotellet tillsammans med fem andra gäster som beslutat att ägna dagen åt samma sak. Inne i den lilla bussen satt redan lite folk så det var en proppfull minibuss med minimalt benutrymme och mycket svag AC som gasade på på Ho Chi Minhs ojämna väglag. Första stopp var en fabrik där handikappade vietnameser jobbade med att göra och dekorera krukor, tavlor, fat etc. Efter det fortsatte vår 1,5 timmes färd mot tunnlarna. Väl framme fick vi se på fällor, testa de minimala tunnelingångarna samt skjuta lite vapen, innan vi fick krypa ner på riktigt, i de väldigt små gångarna under marken. Det fanns utgångar efter var tjugonde meter och tro mig - tjugo meter räckte gott och väl. Speciellt eftersom paret framför mig stannade upp för att ta foto på varandra. Den lilla tid det tog för dom att ta sina foton, kändes som en evighet för mig, sittandes på huk, mitt i en mörk, trång tunnel med noll utrymme. På vägen hem stannade vi till på ett café/utställning där vi drack avföring. Jajamen, det var Weasel- coffee som serverades, alltså kaffebönor som vesslor ätit och som sedan kommit ut på andra hållet, som man i sin tur bryggt kaffe på.
Nu ska vi duscha, sedan går vi ut och äter någonstans här i stan. Ha det fint!
Nåja. Idag åkte vi på utflykt till Cu Chi tunnels. Vi blev upphämtade utanför hotellet tillsammans med fem andra gäster som beslutat att ägna dagen åt samma sak. Inne i den lilla bussen satt redan lite folk så det var en proppfull minibuss med minimalt benutrymme och mycket svag AC som gasade på på Ho Chi Minhs ojämna väglag. Första stopp var en fabrik där handikappade vietnameser jobbade med att göra och dekorera krukor, tavlor, fat etc. Efter det fortsatte vår 1,5 timmes färd mot tunnlarna. Väl framme fick vi se på fällor, testa de minimala tunnelingångarna samt skjuta lite vapen, innan vi fick krypa ner på riktigt, i de väldigt små gångarna under marken. Det fanns utgångar efter var tjugonde meter och tro mig - tjugo meter räckte gott och väl. Speciellt eftersom paret framför mig stannade upp för att ta foto på varandra. Den lilla tid det tog för dom att ta sina foton, kändes som en evighet för mig, sittandes på huk, mitt i en mörk, trång tunnel med noll utrymme. På vägen hem stannade vi till på ett café/utställning där vi drack avföring. Jajamen, det var Weasel- coffee som serverades, alltså kaffebönor som vesslor ätit och som sedan kommit ut på andra hållet, som man i sin tur bryggt kaffe på.
Nu ska vi duscha, sedan går vi ut och äter någonstans här i stan. Ha det fint!
Kommentarer
Trackback
