Sofia

Det är sista dagen i februari och imorgon ska jag äntligen få påbörja den resa de flesta av mina blogginlägg från de senaste månaderna har handlat om. Jag har tyvärr dragit på mig en okänd infektion, så nu går jag på antibiotika i ytterligare sex dagar. Får inte vara i solen under denna period, eftersom det kan ge eksem. Inte jättebra timing, men det är sådant man får ta. Huvudsaken är att jag blir bra!

Väskan ligger packad inne i stora rummet. Min packning har i stort sätt varit klar sedan en vecka tillbaka, så det råder ingen panik i huset just nu. Bara nervositet.

Jag kan inte fatta att imorgon faktiskt är dagen med stort D. Den jag räknat ner till sedan den 5e januari då Jakob åkte. Jag minns hur jag varje måndag tänkte: "Yes, bara sju veckor kvar, nästa vecka är det bara sex veckor", men nu är det bara en fjuttig dag, inte ens det. Om två dygn är jag med Jakob. Då sover vi. Och jag är helt fruktansvärt trött och lättad efter flygning. Jag kan inte fatta!!

Jag får fira på avstånd genom att vinna musikquiz ikväll med iristjejerna. Vinst = stolt pojkvän (hoppas jag).

Den sista veckan i det kritvita Sverige innan resan har tagit sin början. Aldrig har jag känt mig så väl förberedd som nu, även om tankarna är spridda på alla håll och kanter. Kläderna ligger på Henriks välbäddade säng, nogrannt vikta, i rätt hög. Finklänningarna i en, vardagsklänningarna i en, träningskläder i en, kjolar i en, etc. Nu fattas bara reseapotek, sedan skulle man kunna se mig som redo att inta Asien - i packningsväg alltså. Inne i huvudet behöver jag nog lugna mig lite. Det kommer gå bra med flygningen - andas in - det kommer gå bra - andas ut.

Det är snart bara två veckor kvar och det råder ingen tvekan om att min nervositet börar krypa fram allt mer. Ibland känner jag en skräckblandad förtjusning, när jag tänker mig själv i en flygstol med en fantastisk utsikt vid mitt fönster och tiotusentals meter under mina fötter. Ibland övergår den skräckblandade förtjusningen till ren panik och rädsla. Tänk om något går fel? Jag ser mig själv greppa armstöden så hårt att fingrarna börjar skaka och lyssna efter motorljud som låter oregelbundet eller fel när vi lyfter. En bubblande känsla av stress infinner sig i mitt inre och kramar om mitt hjärta så jag känner varenda, hårt bultande slag.

Varför är jag så rädd? Det här med att resa är ju något jag verkligen är bra på. Något jag brinner för, något jag vill göra i hela mitt liv och som jag gjort de senaste två åren. Jag verkligen älskar att upptäcka nya ställen och med en ny, fin systemkamera kan jag dessutom fånga det jag ser i vackra bilder som jag har med mig i all evighet. Varför denna rädsla för något jag ser så värdefullt? Jag är ju van vid att resa på olika sätt. Jag har åkt tåg fram och tillbaka frå Tyskland i över 15 timmar, flera gånger om. Jag har flugit inom Europa så många gånger att jag tappat räkningen. Jag borde väl vara lugn vid det här laget?

Men jag är inte det. Känslan av att ge bort min kontroll över allt jag har; min packning, min kontakt med omvärlden, mig själv, får mig att rysa. Den sträckan jag ska flyga om 2,5 veckor är fem gånger så lång som de sträckor jag tidigare flugit. Alltså är jag ungefär fem gånger så rädd.

Jag vet dock att jag kommer vara världens stoltaste Sofia när jag landat på Singapores flygplats den andra mars. Så jävla (förlåt) stolt kommer jag att vara. Jag gjorde det. Nu står hela världen för mina fötter.

Vilken underbar känsla.

Blott ett par tusenlappar fattigare - men så mycket bokat. Hong Kong, Ho chi minh city och paradis-Phu Quoc; här kommer vi!







Jag längtar så jag håller på att spricka.