Sofia

Det är snart bara två veckor kvar och det råder ingen tvekan om att min nervositet börar krypa fram allt mer. Ibland känner jag en skräckblandad förtjusning, när jag tänker mig själv i en flygstol med en fantastisk utsikt vid mitt fönster och tiotusentals meter under mina fötter. Ibland övergår den skräckblandade förtjusningen till ren panik och rädsla. Tänk om något går fel? Jag ser mig själv greppa armstöden så hårt att fingrarna börjar skaka och lyssna efter motorljud som låter oregelbundet eller fel när vi lyfter. En bubblande känsla av stress infinner sig i mitt inre och kramar om mitt hjärta så jag känner varenda, hårt bultande slag.

Varför är jag så rädd? Det här med att resa är ju något jag verkligen är bra på. Något jag brinner för, något jag vill göra i hela mitt liv och som jag gjort de senaste två åren. Jag verkligen älskar att upptäcka nya ställen och med en ny, fin systemkamera kan jag dessutom fånga det jag ser i vackra bilder som jag har med mig i all evighet. Varför denna rädsla för något jag ser så värdefullt? Jag är ju van vid att resa på olika sätt. Jag har åkt tåg fram och tillbaka frå Tyskland i över 15 timmar, flera gånger om. Jag har flugit inom Europa så många gånger att jag tappat räkningen. Jag borde väl vara lugn vid det här laget?

Men jag är inte det. Känslan av att ge bort min kontroll över allt jag har; min packning, min kontakt med omvärlden, mig själv, får mig att rysa. Den sträckan jag ska flyga om 2,5 veckor är fem gånger så lång som de sträckor jag tidigare flugit. Alltså är jag ungefär fem gånger så rädd.

Jag vet dock att jag kommer vara världens stoltaste Sofia när jag landat på Singapores flygplats den andra mars. Så jävla (förlåt) stolt kommer jag att vara. Jag gjorde det. Nu står hela världen för mina fötter.

Vilken underbar känsla.