Sofia

Inte för att jag har något att uppdatera om direkt, försöker tjäna in de slantar jag behöver för att göra en större resa, men mycket mer än så är det inte. Vill bara inte att min kära blogg som varit mig trogen i tre år snart ska försvinna på grund av mitt lilla sommaruppehåll. Ha det fint så hörs vi när jag har något roligt att komma med.

√ Asienresa

√ Valborg i Lund

[] Jakob kommer hem

[] Fotbollsbaluns

[] SiESTA!

[] John Mayer konsert

[] Johannas student

[] SOMMAR!!!

Bildbevis:

Det är sista dagen i februari och imorgon ska jag äntligen få påbörja den resa de flesta av mina blogginlägg från de senaste månaderna har handlat om. Jag har tyvärr dragit på mig en okänd infektion, så nu går jag på antibiotika i ytterligare sex dagar. Får inte vara i solen under denna period, eftersom det kan ge eksem. Inte jättebra timing, men det är sådant man får ta. Huvudsaken är att jag blir bra!

Väskan ligger packad inne i stora rummet. Min packning har i stort sätt varit klar sedan en vecka tillbaka, så det råder ingen panik i huset just nu. Bara nervositet.

Jag kan inte fatta att imorgon faktiskt är dagen med stort D. Den jag räknat ner till sedan den 5e januari då Jakob åkte. Jag minns hur jag varje måndag tänkte: "Yes, bara sju veckor kvar, nästa vecka är det bara sex veckor", men nu är det bara en fjuttig dag, inte ens det. Om två dygn är jag med Jakob. Då sover vi. Och jag är helt fruktansvärt trött och lättad efter flygning. Jag kan inte fatta!!

Jag får fira på avstånd genom att vinna musikquiz ikväll med iristjejerna. Vinst = stolt pojkvän (hoppas jag).

Den sista veckan i det kritvita Sverige innan resan har tagit sin början. Aldrig har jag känt mig så väl förberedd som nu, även om tankarna är spridda på alla håll och kanter. Kläderna ligger på Henriks välbäddade säng, nogrannt vikta, i rätt hög. Finklänningarna i en, vardagsklänningarna i en, träningskläder i en, kjolar i en, etc. Nu fattas bara reseapotek, sedan skulle man kunna se mig som redo att inta Asien - i packningsväg alltså. Inne i huvudet behöver jag nog lugna mig lite. Det kommer gå bra med flygningen - andas in - det kommer gå bra - andas ut.

Det är snart bara två veckor kvar och det råder ingen tvekan om att min nervositet börar krypa fram allt mer. Ibland känner jag en skräckblandad förtjusning, när jag tänker mig själv i en flygstol med en fantastisk utsikt vid mitt fönster och tiotusentals meter under mina fötter. Ibland övergår den skräckblandade förtjusningen till ren panik och rädsla. Tänk om något går fel? Jag ser mig själv greppa armstöden så hårt att fingrarna börjar skaka och lyssna efter motorljud som låter oregelbundet eller fel när vi lyfter. En bubblande känsla av stress infinner sig i mitt inre och kramar om mitt hjärta så jag känner varenda, hårt bultande slag.

Varför är jag så rädd? Det här med att resa är ju något jag verkligen är bra på. Något jag brinner för, något jag vill göra i hela mitt liv och som jag gjort de senaste två åren. Jag verkligen älskar att upptäcka nya ställen och med en ny, fin systemkamera kan jag dessutom fånga det jag ser i vackra bilder som jag har med mig i all evighet. Varför denna rädsla för något jag ser så värdefullt? Jag är ju van vid att resa på olika sätt. Jag har åkt tåg fram och tillbaka frå Tyskland i över 15 timmar, flera gånger om. Jag har flugit inom Europa så många gånger att jag tappat räkningen. Jag borde väl vara lugn vid det här laget?

Men jag är inte det. Känslan av att ge bort min kontroll över allt jag har; min packning, min kontakt med omvärlden, mig själv, får mig att rysa. Den sträckan jag ska flyga om 2,5 veckor är fem gånger så lång som de sträckor jag tidigare flugit. Alltså är jag ungefär fem gånger så rädd.

Jag vet dock att jag kommer vara världens stoltaste Sofia när jag landat på Singapores flygplats den andra mars. Så jävla (förlåt) stolt kommer jag att vara. Jag gjorde det. Nu står hela världen för mina fötter.

Vilken underbar känsla.

Blott ett par tusenlappar fattigare - men så mycket bokat. Hong Kong, Ho chi minh city och paradis-Phu Quoc; här kommer vi!







Jag längtar så jag håller på att spricka.

Okej, det är mindre än två veckor kvar nu, kanske dags att börja uppdatera? Jag minns hur mycket jag skrev innan, efter och under tiden i Freiburg, och det finns ingenting från den perioden som betyder mer för mig än alla tankar och upplevelser som jag skrivit ner i denna blogg. Så den får allt hänga med ett tag till!

Vissa har reagerat med ett "London? Jobba? Hmpf!l" när jag har berättat om mina planer, medan andra har klappat händerna och ropat "WOW!". Det återstår att se hur allting slutar, det känns inte alls så strukturerat som Freiburgtiden. Nu är det verkligen JAG som måste fixa lägenhet och JAG som måste leta jobb. Det kommer nog inte vara några större problem med det, men det är helt nytt för mig och otroligt spännande.

Innan jag trycker på "spara & publicera" måste jag bara säga att denna sommaren har varit helt fantastisk. En bättre 20årsfest hade jag inte kunnat tänka mig, bättre jobbarkompisar finns inte och en semester så mysig och härlig som den i Nice kommer jag aldrig att glömma. Jag har verkligen haft den bästa sommaren i mitt liv och det känns underbart att tänka tillbaka på alla de skrattfyllda ögonblick som den lämnat efter sig.

... vilket betyder ny design!

Om en månad är det inte längre Hällevik, Tyringe eller Tyskland som gäller, utan (som ni kanske redan gissat...) London!

... vilket betyder ny design!

Om en månad är det inte längre Hällevik, Tyringe eller Tyskland som gäller, utan (som ni kanske redan gissat...) London!

... Och jag har snart packat klart. Klockan fyra åker vi (jag, mamma & pappa) till Köpenhamns station för att ta farväl. Men så sorgligt kommer det nog inte att bli, eftersom mamma hänger med. (Nej, hon ska inte bo med mig hela terminen, vi ska bara ha lite mamma-dotter-mys i Freiburg och ordna allt som ska ordnas). Skönt att inte åka själv!

Igår var jättetrevligt hos Josse. Konstigt att säga hejdå men vafan, syns vi inte innan nyår så syns vi på nyår - i London!

Tar för lång tid att ladda upp bilder. Gör det senare. Nästa gång jag skriver sitter jag nog på tåget någonstans i Danmark/Tyskland (om dom har internet det vill säga). Annars hörs vi framme i Freiburg! :-)

HEJDÅ SVERIGE!

Okej. Idag är det väldigt mycket att göra inför Freiburg eftersom det är min sista dag innan jag åker. Medicin ska handlas, kläder ska packas ner, alla andra grejer ska packas ner, väskan ska försökas stängas. Sen ska jag på avskedslunch med mamma och mormor. Och ikväll är det ju som sagt middag för den blivande Londonmänniskan ;). Hjälp, imorgon sticker jag...

Hej  kära vänner.

Imorgon är min sista dag i Schweden innan resan. Nu börjar det kännas...

Igår blev det raggarrunda i staden och vi följde efter två stackars pojkar. Men de verkade njuta av vårt förföljande - vi skrattade som bara den i alla fall. Senare åkte vi innom McDonalds och köpte glass, där jag även köpte en Sverige-bilflagga som vi fortsatte raggarundan med.

Och så idag sa jag hejdå till de två snyggingarna Hanna och Emma. Hade inte träffat dem sen studenten ju, och man märker hur mycket man missar när man varit ifrån varann så länge ;).

Som sagt - imorgon är sista dagen inför resan och det blir avskedsmiddag för Josse (som ska vara borta i ETT HELT ÅR). Och jag som tycker att det är jobbigt med min tre-månaders-packning... :-O

Hej hopp!

Vad passar väl bättre innan en powerwalkpromenad än ett blogginlägg?

Men nu kom jag inte på mer att skriva. Jo jag kan ge er en sammanfattning av min dag: Jag har tvättat, lagt fram kläder, städat rummet, rensat, dammsugat, lämnat söndriga kläder till sömmerska, hängt upp tvätt, lämnat tackkort med mera. Jag lever efter ordspråket: "Lev varje dag som om det vore din sista".

Idag har jag pysslat med tackkort ungefär hela dagen. Lite enformigt, men jag gillar mitt nya intresse. Att pyssla alltså. Håller på med ett scrapbookalbum om studenten och det kommer bli utomodentligt bra vågar jag lova...

Har också beställt internationellt studentkort som ger mig rabatt i utlandet samt bokat biljett till Freiburg. Det blir nattåg från lördag till söndag, och nu gör verkligheten sig påmind. Jag ska faktiskt åka. Weeey.